Jag minns det så tydligt trots att det är nästan 8 år sedan. Vi knackar på dörr…

Jag minns det så tydligt trots att det är nästan 8 år sedan.
Vi knackar på dörren. Det tänds i bostaden, steg som närmar sig. Detta är de sista sekunderna i lycklig ovisshet, i livet som de en gång hade. En utav den avlidnes föräldrar öppnar. När våra blickar möts så förstår jag att personen inser varför vi är här. Personen är som tur är inte ensam, och den andra föräldern ansluter sig. Vi ber dem sätta sig ned. Försöker berätta så lugnt och sakligt som möjligt om vad som hänt. Stötta på bästa sätt. Vi finns för att skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Men när det gäller beskedet om att man förlorat någon man älskar kan inte ens vi, inte heller någon annan, ställa det tillrätta.
För mig var det en i raden av arbetsdagar. Inte det första dödsbudet jag lämnat, inte det sista. För människorna som fick beskedet var det med säkerhet den värsta dagen i deras liv. Det är en av våra arbetsuppgifter. Att finnas där i det mest outhärdligt sorgliga, i mardrömmen som plötsligt blir verklighet. Att leverera beskedet som sliter sönder, förstör, som gör så ont. Det är viktigt att göra det med värdighet och empati. Döden kommer klädd som två uniformerade poliser som en natt knackar på dörren, en natt som tills dess det knackade var likt alla andra nätter. Nätter som samlats på rad, en efter en. Men när vi lämnar bostaden, stänger dörren om de som lämnats kvar, blir ingenting sig likt. Frågetecken, sorg, saknad.
#polisennorralappland #polisenkiruna #polisengällivare #polisenjokkmokk

Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot emil.i.norralappland

Källa: Emil i norra Lappland, Kiruna