Snön på Kilimanjaro 

Den hårda vinden pinar tältduken och minusgraderna gör sig påminda direkt dragkedjan zippas upp. Klockan är strax innan midnatt och det är dags för en värmande kopp té och lite lätt tilltugg. Därefter är det äntligen dags att utmana snön på Kilimanjaro, den som lyser upp himmelen med hjälp av stjärnorna och månskenet. 

Dagarna har nästan flutit ihop på grund av upprepade mönster av måltider, vandring och ihoppackning samt uppmontering av gamla respektive nya tältläger. De utsökta varma sopporna kombineras bland annat med att lyssna på sång och hitta nya ”perfekta” stenar för toalettbesök. Men en stor skillnad är vandringsmiljöerna. I början går vi i enorma regnskogar, där växtligheten är så tät att dropparna inte når oss nere på marken, trots ösregn. De andra dagarna passerar vi trädgränsen och klimatet blir kargt, stenigt och vindpinat. Gemensamt för de sista dagarna som vi vandrar och slår läger i, är att vårt mål, Kilimanjaros topp, alltid syns när molnen skingrar sig eller när mörkret börjar att falla. Som en påminnelse om att det är en bra bit kvar, varje dag. 

Det är en helt fantastisk känsla att äta sin medtagna lunch ur ryggsäcken på ett stenblock dit solens strålar värmer så gott. Eller att bli helt uppslukad av sin boks handling djupt ner i sovsäcken med pannlampan.

Jens Lapidus skildring av Stockholms undre värld är ju egentligen nästan så långt bort man kan komma från detta, men avslappningen från allt runtomkring gör det möjligt. Men lika skön känsla som den avslappningen ger, lika jobbigt är det när de 3-4 litrarna vatten som intagits under dagen gör sig påmind otaliga gånger under kvällen och natten.

Men nu är det alltså dags för den mest utmanande och ansträngande etappen. Den från baslägret upp till toppen. Väskorna justeras på ryggarna, pannlamporna tänds i mörkret och med tunga men förväntansfulla steg börjar vi vandra uppåt. Efter ett tag ser det nästan ut som ett långt och ringlande luciatåg i slowmotion i mörket när man tittar ner, då vi absolut inte är de enda toppsugna bergsbestigarna. De första timmarna är i brant uppför och just denna natt är det otroligt stark vind, vilket gör det ännu tyngre. Men vi kämpar på och efter några timmar når vi snön, det ger ny energi. Efter ytterligare några timmar så skymtas faktiskt toppen, samtidigt som solen sakta ger ett sken om att den mycket efterlängtat är på väg upp. 

Den sista sträckan vandrar vi längs glaciärens kam, med obegripligt många meter i fallhöjd på båda sidor. Solen har börjat färga himmelen i en rosa nyans och toppen, som varje dag har känts så långt borta, är inom räckhåll. Tillslut når vi Afrikas tak, 5 895 meter högt. Det är en fantastisk vy som utbreder sig precis lagom till att solens strålar börjar värma. Trots utmattningen och den hårda vinden får kroppen tillfälle att slappna av, en otroligt härlig känsla.

Emil Björnström