Ama Dablam och vinnarskallar

Moder- och dotterberget Ama Dablam visar sig mäktigt från molntäcket samtidigt som vi får in varsin rykande varm nudelsoppa. Vi har lämnat Namche tidigt på morgonen och sedan vandrat i varierande terräng ända till den långa och branta stigningen upp till Tengboche.
Här dricker vi varm mangojuice och sörplar i oss välbehövlig nudelsoppa. Därefter trotsar några sina trötta ben och tar sig en titt in i klostret som vakar över den lilla byn, och andra vilar ögonen för en liten stund på plädarna runt kaminen. Det har varit en ganska tuff vandring fram till nu och kropparna är möra, men efter lite lunch och vila är samtliga redo för de sista tre timmarna till vårt mål för dagen: Pangboche, 3 985 m.

I takt med att vi börjar röra oss neråt mot floden och dess djupa dal, försvinner det mäktiga och 6 876 meter höga berget Ama Dablam bakom molnen igen.

Vinden börjar pina på och både fleecetröjor och skaljackor lagras på kropparna. Vi stöter ganska snabbt på en av de större hängbroarna, som dessutom är relativt nybyggd då den tidigare kollapsat efter ett jordskred.

Ungefär hälften av gruppen trampar ganska obekymrat över den medan den andra hälften finner ett visst obehag. Till den senare skaran hör definitivt min pappa Hansi som tar krampaktiga steg längs bron med darriga armar som stöd mot räcket. Just den synen spelar en av våra nepalesiska guider Big Raj upp i ett skådespel senare under kvällen till stora skratt och applåder.

Vi når Pangboche planenligt under eftermiddagen, och rutinerna är de vanliga: byta om till torra kläder och hänga upp de svettiga plaggen, packa upp sovsäck, dunjacka och andra nödvändigheter, fylla på kroppen med mat och 3-4 liter vatten m.m.

Givetvis börjar plumpturneringen ganska omgående med tillhörande diskussioner, tävlan och tankekraft för de sju kvalificerade.

Reglerna är enkla: sju tävlanden där de tre första får poäng, fyran blir poänglös men neutral och de tre sista åker ut och får först försöka kvala in till nästnästa omgång. Kvalet sker via det klassiska sten-sax-påse, där alla intresserade får försöka ta sig in i finrummet under mycket dramatiska förhållanden.
Jag själv hamnar mycket kontroversiellt här, efter misstänkt fusk av storasyster Frida, och kan inte kontrollera känslorna när även ”klunsen” ej går vägen. Obehärskat dunkar jag nävarna i den tunna bordsskivan så té och kakor flyger åt alla håll, till de andras stora glädje. Men trots utbrott likt detta, vilda diskussioner och många tävlingsmänniskor vinner alltid skratten och glädjen, till slut.

För det är dagar och kvällar som dessa vi alla kommer att tänka tillbaka på när jobbet känns som tyngst och kirunavindarna blåser som kallast.

Text: Emil Björnström
Foto:
Johan Svensson