Kåseri: Gud kan inte stoppa mig

H som i Mattias Heikkis hockeyhimmel: Lombia ishall.

Nu är mitt tvivel bortblåst.

Jag vet att det finns en högre makt som styr våra liv.

”Herrens vägar äro outgrundliga”, heter det. Men jag vet hur min herre jobbar och vad han vill.

Hans främsta mål är att försöka hålla mig borta från mitt Kiruna IF.

Ni tvivlar på inledningen av den här texten, jag kan känna det. Låt mig upplysa er.

Vi drar bakgrunden lite snabbt, så kommer vi till senaste nytt sen.

Jag älskar Kiruna IF men bor 144 mil från Lombia. Hem till Kiruna kommer jag under sommaren, påsken eller julen. Ni vet då när hockeysäsongen antingen inte har startat, har uppehåll eller är över.

Att se mitt favoritlag live är inte lätt, det ska gudarna veta. Läs bara:

Exempel ett: Under min pappaledighet passade jag på att åka upp till Kiruna mitt under säsongen. Givetvis tajmade jag in resan med en hemmamatch.

Bottenlaget Luleå Rebels kanske inte är det sexigaste motståndet men det fick duga. Några veckor innan min hemresa började tyvärr illavarslande rykten att florera på internet.

Just innan resan slog nyhetsbomben ner.

Rebels gick i konkurs mitt under brinnande säsong och matchen ställdes in. En händelse som förmodligen aldrig har inträffat i Kirunas ishockeyhistoria hände så klart just här och nu.

”Tack”, gode gud.

Exempel två: Tanken slog mig: Till Sundsvall är det ju ynka 60 mil. En rolig reseidé föddes. Jag och fem av mina närmaste vänner åkte från spridda delar av Sverige och sammanstrålade i Sundsvall. Planen var att träffas, äta god mat, dricka gott och umgås – och se vårt Kiruna IF spela hockey.

KIF skulle spela mot Sundsvall på lördagen och Örnsködsvik på söndagen. Övikmatchen struntade vi i eftersom tågförbindelserna inte passade. En match fick räcka.

Några veckor innan avresan började tyvärr illavarslande rykten att florera på internet.

Och mycket riktigt slog ännu en bomb ner.

Övik-Kiruna blev vald till Veckans match på Hockeyettan.com och flyttades därmed till måndagen. För att Kiruna inte skulle behöva ligga över på hotell i en extra natt flyttades lördagsmatchen till söndagen istället.

Hotell och tåg var redan betalt så gänget åkte så klart dit ändå – och vi hade det väldigt trevligt tillsammans.

Men på söndagen tvingades vi att sätta oss på tåget söderut igen – en timme innan nedsläpp. Att ta nattåget var inget alternativ.

120 mil i tåg för noll sekunder ishockey, alltså. En otroligt märklig känsla.

”Tack”, gode gud än en gång.

Så nu till det senaste exemplet.

I februari spelade KIF två hemmamatcher på kort tid och jag längtade efter Kirunavinterns omfamning. Kombinationen var för stark att motstå så jag bokade in en liten semester tillsammans med min fyraåriga son Einar.

Men glöm inte: Gud ser dig.

Kort innan avresan från Norrköping började tyvärr illavarslande rykten att florera på tågstationen. Vadå spårfel? Vi har ju ett flyg vi måste med. Vi har en match att se i Lombia ikväll!

Och sen utropade högtalarna Guds senaste handling: Herren hade just förstört järnvägen vid Fiskeby.

Gud, giv mig styrka.

Försenat rullade tåget till slut in på Norrköpings resecentrum. Hur det kom loss är oklart. Kanske förbarmade sig Gud över oss. Eller tappade han fokus? Han kanske även har andra hockeyfans att ställa till det för.

Ytterligare försenat rullade tåget sedan ut från Stockholms centralstation.

Mannen i sätet framför oss pratar i telefon. Han ska också till Kiruna, visar det sig. Med samma plan, tydligen. Jag tittar på klockan. Jag säger: Det kan bli tajt. Mannen nickar allvarligt.

Han heter Richard och är från Motala. Hans son går Rymdgymnasiet i Kiruna och han ska upp till föräldradagarna. Hans son letar bostad till nästa läsår och han frågar om tips. Han undrar om han ska köpa en lägenhet? Jag ger honom tips och råd. Vi klickar direkt.

Tåget sladdar in på Arlanda C. Flyget ska lyfta om 25 minuter. Herre gud!

När dörrarna öppnas går startskottet. Nu ska rekordet på sträckan spår två till incheckningen slås i kategorin Löpning med fyraåring.

Einar tycker att det är jätteroligt. Han säger: ”Pappa, titta vad snabbt jag hoppar!”

Richard från Motala hänger med hack i häl.

Trion tvärnitar vid incheckningsdesken. Jag flås-beskriver vår desperata situation. Efter ett samtal till gaten blev resultatet följande:

Eftersom jag och Einar har checkat in online hinner vi precis med planet (halleluja). Men väskan hinner vi inte få med (satan, också).

Eftersom Richard däremot inte checkat in missar båda han och hans väska planet (satan, också).

Vid kriser blir man kreativ. Jag: ”Kommer du ta ett senare flyg till Kiruna?” Richard: ”Ja, jag måste ju upp på något sätt.” Jag: ”Kan inte du ta min väska då?” Richard: ”Jag det är klart jag kan (halleluja).”

Vi byter nummer och jag räcker över väskan till främlingen.

Einar tycker att det är jättekonstigt. Han säger: ”Pappa, min ficklampa är ju i väskan!”

Glöm det, min son. Vi har annat att tänka på. Som att slå rekordet på sträckan från incheckningen till gate 41 i kategorin Löpning med fyraåring.

Innan vi spurtar iväg hör jag mig själv utbrista ”Richard! Tack så mycket, nu lovar jag att fixa en bostad i Kiruna åt din son!”

Tryggt på plats i flygplanet snurrar tankarna. Jag gav just bort min resväska till en främling. Min slutsats: Två nya flygbiljetter på kort varsel kostar mig minst 4 000 kronor. Inget i den väskan är värt så mycket. Jag vinner även om jag aldrig ser den igen.

Då var det nog värre för Richard. Han fick förklara för personalen på ett senare flyg att han frivilligt checkar in någon annans väska ombord på ett flygplan.

De stannade upp och tittade underligt på honom.

De frågade: ”Inte din väska? Känner du den här personen?”. Han svarade: ”Nej, jag har bara pratat med honom i fem minuter”. De konstaterade: ”Det hade jag inte gjort.”

Äntligen hemma möts vi av ett vinterljus som bara Kiruna kan bjuda på. Genom bilfönstret ser jag klocktornet på sin nya plats för första gången.

För mig är det vackra tornet en symbol över att Kiruna envist kämpar vidare – oavsett vilka utmaningar staden än ställs inför. Vi här längst upp i norr har jobbat hårt i över 100 år – inget kommer stoppa oss från att göra det i 100 år till.

Senare samma dag kliver jag in i Lombia ishall. Kiruna IF besegrade ärkerivalen Asplöven med 6-0 efter glimrande spel av det unga, talangfulla laget.

Jag njuter och tänker: Inga högre makter ska någonsin igen få stoppa mig från min hockeyhimmel.

Slutet gott – allting gott. Tack för att ni läste.

Nej, just ja! Vänta lite!

Så var det den lilla detaljen om att jag lovat en bostad till en student i Kiruna mitt i brinnande högkonjunktur.

Kan någon av er hjälpa mig med det?

Gud, så glad jag hade blivit då!

Mattias Heikki

mattias.heikki@gmail.com

Tycker du om Mattias Heikkis texter på hemsidan?

Visa det genom att swisha en liten ”kaffepeng” till KIF.

123 601 38 41

 Detta inlägg finns i sin helhet på Kiruna IF A-laget hemsida http://www.kirunaif.se//KirunaIF