Tack och adjö, Kiruna

En morgon, en lördag i maj vaknade jag i den smala dubbelsängen med en sol som envist lyst in hela natten. Och jag som trodde jag var van vid solsken under hela natten lång? Men så enkelt är ju det aldrig med solsken eller med myggbett. Man är van och immun så länge som man är van och immun. Inte ett dugg längre än så.

Kaffe och en snabb frukost som fyllde magen, så den skickade ut sina mest förnöjda och belåtna ljud, innan det sista skulle in i bilen och samtidigt svabba av golvet i huset så det skulle lukta gott för den som härnäst skulle sätta sin fot i det varma och snälla huset. Själv startade jag den lilla röda bilen innan jag ställde min termosmugg med det heta, svarta och fantastiskt starka kaffet i sin hållare i konsolen näst intill växelspaken. Ett snabbt ögonkast över vänster axel, som ett litet tecken på ett ärbart farväl, innan blicken fokuserades på det som låg framför mig. Jag hörde den trecylindriga sextioåttahästars motorn, ljuda på sitt säregna försiktiga sätt, samtidigt som jag kände hur den lilla röda bilen ivrigt kastade sig fram mot nya äventyr.

Nittonhundra åttiosju flyttade jag till den nordliga gruvstaden en bra bit norr om polcirkeln. Det var den femte gången jag flyttade dit. Efter trettio år säger jag adjö för den femte gången. Precis som alla de andra fyra gångerna har jag ingen tanke på att flytta tillbaka, men sådant vet man ju aldrig. Det har jag i alla fall lärt mig av min erfarenhet i framtidskunskap. Vi människor har en liten känsla av sanning om sådant som händer under den närmsta veckan, månaden och kanske kvartalet. Men vi har ingen aning om vad som sker om ett år och än mindre om en framtid längre än så. Vi har helt enkelt ingen kristallkula av värde alls. Så enkelt är det. Oavsett det kan jag bara konstatera att jag inte har någon tanke på att någonsin flytta tillbaka. Inte för att det är något egentligt fel på den nordliga gruvstaden som så, utan bara för att det inte känns utvecklande, lockande eller rätt.

Jag tänker då och då på alla de fantastiska människorna jag träffat och i många fall lärt känna. Jag tänker på dem med värme och en skön känsla i kroppen. De som skapat och förgyllt relationer tillsammans med mig, kommer givetvis aldrig att försvinna från mitt liv, men kommer heller aldrig att vara in real life, i den utsträckning som förr. Det får helt enkelt bli något mejl eller telefonsamtal då det behövs. Kanske någon golfrunda när någon av dessa tar sig dit var jag bor. Dörrarna är i alla fall öppna hos oss.

Ibland kan jag komma på mig att tänka på det företag som jag fick möjlighet att vara delaktig i under tjugo år. Då dyker alla de människor upp i tanken som någon gång under alla dessa år varit delaktiga i den mission vi jobbade mot. Även om det ibland var alldeles för mycket jobb var det också en fantastisk tid. Så mycket engagemang oavsett om det var i med- eller motvind. Det är alltid en kraft att räkna med.

I slutänden är det alltid människorna som man träffat som betyder mest. Det är därför som människorna dyker upp, nästan oavsett vad man tänker på av allt det som varit. Människor är viktiga för andra människor. Det är bara så.

Men nu är det dags att stänga min del av boken om den nordliga gruvstaden. Jag inser att det kommer att komma många kapitel än i den boken men också att det inte är jag som kommer att skriva någon del av dem mer. Jag har gjort mitt och det är dags för någon annan att ta över.

Tack och adjö, Kiruna.

/ Jonny Siikavaara
Visar vägen, helstutan att vara i vägen.

DELA