Visst gör det ont när knoppar brister..

Sjung om studentens lyckliga dag,
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
Åh den ljusnande framtid är vår!

Liv vibrerar överallt omkring oss. Knopparna brister, bladen är gröna, människorna är sköna. Det är sommar, studenttider, och glädje i ungdomens vår. Det är den tid på året då alla omfamnar allt liv.
Och livet syns i människors ögon och i naturens grönska.
Det är också mycket prat om liv. Lärarna berättar att framtiden står öppen, och att livet är vårt. Människor frågar om vad nästa steg i livet blir, och man tänker tillbaka på hur gymnasielivet varit.

Studenten var livlig! Från ungdomarnas glädjetjut till deras ögon så lysande av förväntan. De pirriga flak-dansande benen och loppen ut ur skolan.
Samtidigt känner man sig kluven inför denna tid, och det verkar som en hel del vemod delas av flak-åkarna – även om glädjeropen överröstar det mesta på skolgårdar runt om i landet.

Denna dubbelhet får mig att tänka på Charles Dickens berömda inledande mening till romanen, ”Historien om två städer”, där han skriver:

”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider”.

Vi har klarat skolan och ”det riktiga livet” ska börja. Samtidigt avslutas en tid tillsammans med klasskamrater och mycket kul. Så även om blomstertiden är kommen, svävar en oro om vad exakt som nu kommer blomma. Vad kommer hända? Vilken väg ska man gå?
   Det har gått tre år sedan jag lämnade Kiruna. Tre år som verkligen sprungit förbi. Och det var fantastiskt roligt, att tillsammans med de kompisar man fått under dessa tre år, ta studenten! Samtidigt visste man att avsked snart skulle tas, och att tiden där var förbi. Så med glädje och sorg sjöng vi om studentens lyckliga dag.
Och sedan lämnade man Umeå med en liknande oro som fanns då man kom dit. En oro för det nya som jag tror delas av många, och som Karin Boye väl ringar in i hennes dikt: ”Visst gör det ont”

”Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
Ont för 
det som växer och det  som stänger”

Här går tankarna till möjligheterna som efter studenten finns,men också till de avsked som tas, och de kapitel som avslutas. Även om dikten till en början kan kännas sorgsen, tycker jag hon ger oss hopp i diktens avslutande rader, och jag tror man med fördel kan se student-tidens paradox på samma sätt.

”Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar
Då när ingen rädsla längre håller
Faller i ett glitter kvistens droppar
Glömmer att de skrämdes av det nya
Glömmer att de ängslades för färden.
Känner en sekund i sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen”

Tack Karin.

A visst gör det ont när knoppar brister. Men låt oss brista i jubel, och hoppas att vi snart glömmer rädslan för det nya.

/ August Gidlund

DELA