Yoga i Indien

Tätt efter Moa följer jag in i det stora, fladdriga tältet som börjar fyllas på med folk i tights eller ballongbyxor. Nervöst tar jag första bästa matta, placerar den på golvet och inväntar vad som komma skall..

Reseskutan har än en gång styrt till Indien. Det blir mitt tredje besök i detta fascinerande land och lite skamset har jag fått erkänna att jag aldrig provat på yoga. Fram tills nu. För efter stor övertalning av Moa fick hon tillslut med mig på ett 1.5 timmes yogapass.

Så här sitter jag, tillsammans med ungefär 35 stycken i mina ögon yogagurus jämfört med mina egna kvalitéer, och ska precis sätta igång. Min enda trygghet i denna för mig extremt obekväma miljö är Moa som jag har bredvid. Men rätt vad det är så måste alla förflyttas lite för att få plats med några fler och jag ser med skräck hur hon hamnar i raden framför.

Vid min sida placerar sig istället en mycket entusiastisk, vältränad man i bar överkropp och som redan innan passet startat både stått på huvud och händer några gånger, bara för att värma upp. Våra blickar möts och jag nickar lite artigt medan jag stelt sträcker ut baksida lår i en klassisk ”fotbolls-stretch”.

När alla tillslut är på plats börjar det hela genom att kvinnan längst fram hälsar oss välkomna. Sedan börjar övning efter övning, andning efter andning och där min otroligt stela kropp bara känns mer och mer oduglig. Majoriteten av de andra rör sig smidigt och andas på rätt ställen. Trots mina problem får jag faktiskt till det ibland och hinner nöjt slappna av litegrann. Men lika snabbt ska en ny kroppsdel förflyttas till ett omöjligt ställe och jag är tillbaka på ruta ett. Men jag krigar på och märker ytterst små framsteg då och då, medan svetten forsar och lederna kämpar.

Det är ganska fascinerande att se på de andra, hur kropparna rör sig estetiskt och man kan verkligen se hur övningarna gör nytta för både kropp och själ. Vid något nytt tillfälle får jag till andningen perfekt i tajmning med en rörelse, och helt plötsligt står jag med benen rakt upp i luften. Tyvärr går nästa position ut på att sänka benen nedåt och placera de bakom huvudet. Då känns det som om min nacke håller på att knäckas så jag kapitulerar utmattat till ett vilande ryggläge.

Den 1.5 timme som till en början kändes som en evighet verkar helt plötsligt vara slut. Samtliga deltagare sätter sig i upp i skräddarställning och tar ton så det ekar i hela tältet: Aaaoo… Jag stänger snabbt ögonen och stämmer falskt in i kören: ….ooomm. I och med detta är mitt första yogapass i dess födelseland över.

/ Emil Björnström

DELA